Jag är tvärtom riktigt glad och uppåt.

Mitt förra inlägg var mer ett erkännande av mitt förflutna.

Jag har gått vidare och mår super!

Jag satt där med dig en sommardag då solen sken och regnet föll. Jag satt i ditt knä och sa att jag höll på att falla, och att när jag faller så faller jag hårt. Du sa till mig att du var kär i mig och jag svarade med en kyss. För hur kunde jag säga sanningen? Jag var inte kär i dig, jag älskade dig. Men vi skildes åt för en tid och din förälskelse dog ut. Jag kände hur du gled bort från mig och gjorde mitt allt för att hålla dig kvar. Men det var som att hålla kvar en näve med sand. Jag höll hårdare fast och du gled mer och mer mellan mina fingrar. Så jag föll, föll som skogens mäktigaste fura. Föll, och när jag landat gick jag sedan där ifrån med djupa sår som skulle ta tid att läka. Men ingen såg mitt fall och ingen såg mina sår. Min smärta accepterades inte. De misstog min smärta för ilska. Jag var aldrig arg, min kärlek fattades mig och jag sörjde den. Jag lindrade smärtan genom att fylla tomrummet du lämnade i mig. Men det var som smärtstillande för själen, det läkte inte såren. Nu vill jag lägga om mina sår och låta dem läka ihop. Jag vill vara stark av erfarenheter och älska mig själv igen. Målet är nära. Jag kommer att älska så igen!

Skrev nyss ett väldigt långt, djupt och bra inlägg... det försvann. Sur nu!